Work Text:
I en stor älv som gick tvärs genom Göteborg bodde en lax. Hans namn var Salmon August Andrée och var respekterad av många. Gädda som makrill. Men av alla som bodde i älven måste öringen Fridtjof Nansen varit den som laxen hade mest förtroende för.
SALMON A. ANDRÉE: Blubb blubb. God dag, hur står det till?
Fridtjof Nansen gav Salmon en klapp på axeln med sin fena.
FRIDTJOF NANSEN: Jodå, det går framåt. Och ni?
SALMON: Det går fina fisken. Men det är något som hållit mig vaken.
NANSEN: Jaså?
Salmon simmade närmare Nansen, kastade en blick bakåt och nästan viskade:
SALMON: Jag måste längre norrut, till ett annat vattendrag, kanske Bäveån, och se vad som finns där!
NANSEN: En å? Varför skulle en å intressera er? Vi bor ju i den största älven som finns!
SALMON (kyligt): Det har ni bara hört. Dessutom är det inte storleken som intresserar mig, utan det okända. Jag har aldrig simmat utanför denna älv, som ni, Nansen, gjorde en gång. Kanske finns det något underbart i de nordliga åarna!
NANSEN: Hur länge har ni haft denna… plan?
SALMON: Inte länge, får jag erkänna. Men jag vet att den går att utföra, jag behöver bara lite hjälp.
NANSEN: Av mig?
SALMON: Det hade varit strålande.
Fridtjof Nansen kliade sig i huvudet med ena fenan.
NANSEN: Er dröm låter underbar, men det är en osäker väg ni måste ta.
SALMON: Precis! Den är underbar, som ni säger, herr öring, låt oss då ta risken och undersöka nya vatten!
NANSEN: Men varför vill ni just att jag hjälper er?
SALMON: Ni är den enda som varit utanför Göta älvs kanter! Ni har varit längst norrut av oss alla, ni måste veta något, som inte jag gör, om de nordliga vattendragen!
NANSEN: Snälla, Salmon, ni måste förstå att det fanns en anledning till att jag simmade söderut igen!
SALMON: Ja, man kan ju förstås inte stanna i de där trakterna för alltid. Detta är ju vårt hem. Jag ville bara…
NANSEN: Herr Salmon Andrée, ni är dumdristig! Jag må ha varit långt uppe i norr, men att göra det är ingenting för en lax som ni! Det finns så mycket där uppe som ni borde rysa av att höra om. Jag kan inte riskera att skicka ut en vän som ni på en sådan färd!
SALMON: Men Nansen, ni ska ju guida mig.
NANSEN: Jag kanske inte vill guida er.
SALMON: Kära Nansen…
NANSEN: Jag har sett dem!
SALMON: Vilka då?
Öringen simmade närmare. Han viskade:
NANSEN: Björnarna!
Salmon såg förundrat på Nansen.
NANSEN: Du skulle bara veta vad de kan göra med en!
SALMON: Ja, men nu har jag inte det.
Salmon suckade.
SALMON: Jag vill inget hellre än att lämna denna enformiga älv. Jag har ingen mor, inga vänner jag orkar tala med mer, utom ni, inget nytt att upptäcka här. Vad finns då kvar att stanna för?
NANSEN: Jag vet inte, Salmon Andrée, men jag kan inte hjälpa er.
Och så simmade öringen Fridtjof Nansen iväg.
Vreden kokade inuti laxen. Han ville slåss, hoppa och flyga därifrån! Men han var fast i det grönblå vattnet. Nog skulle han visa för Nansen att det inte fanns något att frukta i de nordliga vattendragen och att de endast var till för nöjen och äventyr. Salmon måste hitta några som tror på honom, några som var beredda på att hjälpa honom att uppfylla sin dröm om att simma i de nordliga åarna. Det var då han träffade färnan Frænkel och strömmingen Strindberg.
Men det är en annan historia.